 |
| Marasledaren El Abuelo, Erick Humberto Contreras, 35, varav 14 år i fängelset. Han har 878 år kvar att avtjäna av sitt straff för ett 60-tal mord och andra brott. Här är hans berättelse för Dick och Miriam Emanuelsson. Foto Pau Coll |
GUATEMALA 2016:
”Välkommen till
helvetet”!
Latinamerikareportrarna
Dick och Miriam Emanuelsson träffar ”El Abuelo”, morfar, ansedd som en av
Guatemalas farligaste personer, dömd till 912 års fängelse för en rad mord. Han
representerar fenomenet ”Las Maras”, grupper som i Centralamerika med åren har
vuxit ut som en del av den organiserade brottsligheten. Detta är det första reportaget av två.
Av Dick & Miriam Emanuelsson-Huezo
GUATEMALA CITY / Den tunga ståldörren med entums
armeringsjärn som förstärkning öppnades sakta av den beväpnade väktaren. Fyra
meter längre in, samma kraftiga armeringsjärn och två tatuerade händer som
gestikulerade vilt mellan armeringsjärnen och ett lika tatuerat ansikte som
skrek; ¡”BIENVENIDO AL INFIERNO”!
Välkommen till helvetet. Vi, Miriam och jag, var nu inne i
isoleringsavdelningen för Guatemalas mest fruktade och mest bevakade fångar, de
så kallade Maras, utpekade som
psykopatiska mordmaskiner av det samhälle som blir allt våldsammare och
brutalare och med det också morden och brotten från las Maras.
Vår ciceron Gustavo Cifuentes, en av grundarna i
Guatemala av ”Barrio 18”, en av de två strömningarna av Maras i Centralamerika,
hälsade nervöst på mannen bakom gallren. Denne gjorde ett spöklikt intryck och Manuel
vände sig till mannen som kom ut från den andra cellen i denna ingång till isoleringsavdelningen
i högriksfängelset Fraijanes I; `El Abuelo´, Morfar.
Han hälsade välkommen faktiskt med en röst som en
snäll morfar. Men ansiktet var om än mer tatuerat än sin grannes och i det
siffrorna ”18”. De kvinnliga socialarbetarna skulle senare fråga oss om vi var
riktigt kloka som hade gått in frivilligt i isoleringsavdelningen för att
intervjua El Abuelo, Erick Humberto Contreras, 35, varav 14 år i fängelset. Han
har 878 år kvar att avtjäna.
– Dit har aldrig en kvinna gått in tidigare, sa de
två socialarbetarna och såg med förundran på Miriam.
Miriam gjorde
2004 ett forskningsarbete på temat
”Las Maras i Centralamerika”. Efter
fyra månaders forskning lämnade hon över rapporten. Med åtta års arbete i
Centrum för Rehabilitering för Offren för Tortyr (CPTRT) i Honduras har hon erfarenhet
av las Maras i Honduras. Landet betraktas som det värst utsatta för Maras i
Centralamerika. Dagligen mördas 15-20 människor i det land som är som en
fjärdedel av Sveriges yta men med lika stor folkmängd. Offer påträffas varje dag
styckade i kaffesäckar som lämpas av vid vägkanten eller på välkända avstjälpningsplatser
för lik. San Pedro Sulas och Tegucigalpa anses vara världens farligaste och
våldsammaste städer.
 |
| Styckade påträffas marasgängens offer i kaffesäckar eller liknande säckar i Honduras. Varje dag. FOTO: LA TRIBUNA. |
El Abuelo sätter fram en plaststol till Miriam som
knappt får plats i den lilla cellen. Själv sätter han sig på den undre
våningssängen och jag gör honom sällskap där och börjar med att slå in skallen
i vinkeljärnet i den över våningssängen.
– Det är inte mycket till plats, säger han
ursäktande.
Våra kameror har vi fått förvara i en av kioskerna
som finns utanför murarna. Det var knappt jag fick ta med mig
anteckningsblocket för att göra noteringarna. Efter att ha passerat den första
höga porten ser vi på den vänstra sidan armésoldater och en pansarbandvagn med
ett kulsprutegevär modell M60 monterat bredvid den lilla kanonen. Militärerna
tittar med misstänksamhet mot oss. Men det är inte utan orsak. 2012 genomfördes
ett fängelseuppror här där en socialarbetare och väktare togs som gisslan.
 |
| Aldo Dupié, alias Lobo från "Barrio 18" i Guatemala och en av 120 fångar i högriskfängelset Fraijanes I. Foto Pau Coll. |
Vid den första mer noggrannare kontrollen får vi visa upp våra
ID-kort. Polisen stämplar två gånger på höger underarm, en synlig och en
osynlig stämpel. Därefter går vi nerför en lång trappa i denna bergiga del av
det södra Guatemala City. Proceduren upprepas med ännu en stämpel när vi får
grönt ljus för att gå in i den avdelning där El Abuelo sitter tillsammans med
120 av samma klientel som han, Guatemalas farligaste män.
Varför existerar fenomenet Maras och varför anslöt
han sig? inleder vi frågorna.
– Det var först på skoj. Att småjävlas lite. Vi
började egentligen som dansare.
– “Dansare”!?
– Jo, vi körde med breakdance som då var på modet i
USA. Jag var elva år och rebellisk. Vi var ett gäng killar som kallade oss KMT, King Master
Techno. Tre av killarna hade deporterats från Los Angeles och de förklarade
för oss vad gatugängen som Vatos Locos (Crazy Dudes) och ”18” var för något. En
av de tre kallades ”Loco”, Galningen.
Med åren steg El
Abuelo i rangordningen och
dansandet övertogs av rån och mord. En dag dödades hans närmaste, högste chefen
för Barrio 18 i Guatemala och El Abuelo tog över.
– Få blir äldre än 25 år och blir du några år mer så
kallas du som jag; morfar/farfar, säger han och åstadkommer ett försök till
leende samtidigt som han kramar sina tatuerade händer så att det torra skinnet
hörs i cellen.
– I dag råder det en ren militär struktur bland
Maras. Killarna har skottsäkra västar, rånarluvor och automatgevär. Det handlar
om affärer på högsta nivå där ”El Pandillero”, gatugängskillen utan skor har
rekryterats redan som barn, 8-9 år och är en lätt sak att dra in i gänget i den
extrema fattigdomen de växer upp i, säger El Abuelo och tittar ned på sina
fötter i platssandalerna.
I den ena ändan av
cellen finns det som är
toaletten, en toastol utan vare sig lock eller sits. Det finns inte ens gardin
som skyler den mest intima plats i cellen som rymmer 1,5x4 meter för två fångar.
En plywoodskiva skiljer dock toaletten med duschen, ett rör som plötsligt var
femte minut pumpar ut vatten som rinner ner i några hinkar på golvet. I 14 år.
. . . . och här ska denne 35-åring tillbringa resten av livet.
Han berättar på Miriams fråga att tidigare fanns det
vissa hederkoder som ingen av de två grupperna bröt mot. Det handlade framför
allt att inte döda barn. I dag är alla slags hederskodex totalt försvunna och
hela familjer raderas ut i ”Den Norra Triangeln i Centralamerika”, El Salvador,
Honduras och Guatemala, om mördarna inte får tag på den de söker. Då får en
familjeanhörig betala.
– Min kusin mördades när jag lämnade livet hos maras.
För min far och mina syskon befinner sig sedan många år i USA.
 |
| Offer i ett ändlöst krig mellan marasgängen och mellan staten och gängen. |
Skillnaden
mellan Barrio 18 och Maras
Salvatrucha ligger i att den senare i allt högre grad har dragits in i den mer
lukrativa narkotikahandeln och den organiserade brottslighetens nätverk. ”M13” tar på de flesta platser i Centralamerika inte längre tar ut ”krigsskatt” på
kvartersbutiken. ”M13” ser mer invånarna i det område de kontrollera som sin
sociala bas som den även beskyddar och favoriserar rent ekonomiskt på olika
sätt.
I vårt bostadsområde i södra Tegucigalpa, Honduras´
huvudstad, kontrolleras grannområdet av ”M13”. Deras ”soldater”, som de
faktiskt kallas, sitter nästan dygnet runt i trädet som har en fenomenal strategisk
utsikt i det näst högsta berget i Tegucigalpa där våra två bostadsområden är
belägna. När den maskerade militärpolisens patruller dyker upp i den långa och
enormt branta backen, den enda infartsvägen till våra två bostadsområden, informeras
omedelbart de ansvariga befälen i den militära struktur som Marasgängen har
antagit det senaste decenniet. Här tas det inte ut någon som helst ”krigsskatt”
av områdets småbutiker, med undantag för bussarna. Invånarna beskyddas i
stället. I flera fall utgör ”M13” den enda ”rättvisan”. Ingen litar på polisen,
den mest korrumperade institutionen i Honduras.
I de bostadsområden där Barrio 18 har kontrollen
råder det motsatta; krigsskatt på all affärsverksamhet. Den som inte betalar
mördas efter en varning. Tusentals småbutiker i dessa 18-områden har stängts
eftersom lönsamheten och den mördande stressen av att ständigt vara utsatt för
ett dödshot gör att människor förlorar allt framtidshopp. De stänger sin affär
och hoppas att med det bli skonad. De yngre tar sig mot gränsen till USA där de
i brist på arbetstillfällen i de tre länderna försöker komma över gränsen och
hitta ett jobb och försörjning för familjen som är kvar i Centralamerika. I
staden Tegucigalpa och San Pedro råder det ett jämviktsläge mellan B18 och MS13.
 |
Maras Salvatrucha, MS13 under fängelseupproret 2005 där de tog väktare och socialarbetare som gisslan. |
El Abuelo
hoppade av, trött på dödandet och
livet som varje ny dag var en seger. När Maras
Salvatrucha, ”13”, bröt vapenvilan i fängelserna 2005, inleddes ett
regelrätt krig i nio av Guatemalas fängelser. Rivalen hade tänkt att genomföra
en ”Slutlig Lösning” och smugglade in vapen för att fysiskt likvidera ”18”.
Trettiofem maras på bägge sidor dödades och jag får senare höra vittnesmålet om
att El Abuelo i ursinne sparkade fotboll med ett av huvudena på en ”13”. Hatet
mellan de två grupperna är avgrundsdjupt och därför är de separerade i
fängelset, även de kvinnliga marasmedlemmarna som vi rapporterar om i nästa
reportage.
Trubbas man av så mycket våld och dödande, frågar
jag.
– Man vänjer sig. Men jag ser saken på ett annat
sätt nu. Det blev för mycket av våldet och jag fängslades. Min dotter hade
fötts. . . . , säger han.
Han lever i en slags irreell värld och hans nästa
planer, när han kommer ut, är att få bort all tatuering, ”åtminstone i ansiktet
och på armarna”, säger han och tror att han ska använda sig av laser eller en
slags borttagningskräm.
För han tror att han ska komma ut snart efter att ha
avtjänat 14 av 25 år av det straff han dömdes för i ett mord. Men mina ciceroner,
när jag berättar vad El Abuelo har sagt, säger att det är bara är straffet för ett mord. Han har ytterligare 912 år
kvar att avtjäna!
Vi lämnar fängelset efter en uppskakande dag. Efter
en halvtimme anländer vi till Zona 3, en av de fattigaste stadsdelarna i
Guatemala City. Ju längre in i rucklen vi går desto fattigare verkar det bli.
 |
| Zona 3, en av huvudstadens fattigaste områden men där människorna försöker överleva och göra livet uthärdligt genom arbete på soptippen som är områdets granne. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON. |
La Zona 3,
soptippens överlevnadsmänniskor
Klockan 03.00 den 4 februari 1976 drabbades
Guatemala av en fruktansvärd jordbävning med 7,5 på Richterskalan. Över 25 000 invånare begravdes i
ruinerna och en miljon blev personer blev utan tak. I huvudstadens periferi,
vid sidan av soptipparna eller utefter bergsväggarna växte det upp 126 prekära
bosättningar, så kallade champeríos eller som
de säger i Buenos Aires, Villas de Miseria, misärens utposter.
Zona 3 var en av dessa bosättningar och det verkar som
tiden sedan det ödesdigra datumet för 40 år sedan har stått still.
Under förmiddagens första timmar har vi deltagit i
ett fora där vice utbildningsministern, vice guvernören för huvudstadsprovinsen
har deltagit inbjudna av en rad USAID-finansierade NGO´s. Evenemanget äger rum
på jesuiternas exklusiva universitet Rafael Landivar i den lika exklusiva
förorten Zona 16. Studenterna sitter och knappar på sina Macintosh av senaste
modell som kostar motsvarande en årslön för en genomsnittsarbetare i Guatemala.
Det är en totalt
annorlunda och från det verkliga
Guatemala skild värld. Här bor de som är livrädda för de fattiga och som har
beväpnade vakter som beskyddar dem och sina familjer. Ungdomarna skjutsas av
familjens chaufför eller modern eller fadern till universitetet där jag för första
gången i mitt liv på en toalett ser att till och med den flytande tvålen är
digitaliserad. Sätt bara handen under så ger sensorn signal och tvålen pumpas fram.
Den enda uppgift jag för fram på för en månads
studieavgift är grafisk formgivning. Uppgiften är från januari 2009 och kostar 2560
quetzales (302 dollar) eller 2840 svenska kronor. Per månad. Och för sju år
sedan. Räknar vi med en låg inflation och prishöjning av avgifterna på bara tio
procent kan vi räkna med att avgiften i dag, slutet av 2016, kostar 513 dollar
eller 4814 kronor. Den högsta minimilönen i Guatemala 2016 uppgår till 2490,21 quetzales
eller 2763 svenska kronor eller 294 dollar. Jesuiter i Guds tjänst eller . . .
Temat för dagen i den exklusiva salongen är på
vilket sätt våldet påverkar barnen och skolan. Och en av lärarinnorna i området
berättar rakt upp och ner om sina intryck och erfarenheter från Institutet
Santa Maria, i Zona 3, bredvid den enorma soptippen i huvudstaden om hur
människorna överlever vardagen. Ministrar och dessa NGO-ledare blir allt vitare
i de redan vita ansiktena.
 |
| Så lever guatemalanerna i Zona16, en total kontrast mot Zona 3 med två garage med plats för fyra bilar; en för mannen, hans fru och de två barnens bilar. |
För de tillhör
inte Guatemalas
befolkningsmajoritet, mayaindianerna utan den exklusiva sociala klass som förmodligen
aldrig har satt sin fot i Zona 3. Än mindre avsmakat kycklingen som stadens restauranger
lämpar av lastbilarna efter datumet för fågeln har gått ut. Eller tidigare hört
berättelsen om unga våldtagna flickor i den extrema misären. Eller morden på
ungdomar.
– Ett barn, en flicka på sex år våldtogs av sin
styvfar som var smittad av hiv. .
Två personer som vi har stämt möte med på
evenemanget som tillhör den före detta marasgruppen ”Barrios 18”, är samtidigt
de två som skiljer sig från de cirka 200 festklädda NGO-representanterna. Vi
hälsar på varandra och de frågar:
– Vill ni se hur människorna lever i Zona 3?
Vi tvekar inte en sekund och jag frågar en kvinnlig
NGO-representant varför man inte har valt att förlägga evenemanget just till
Zona 3. Hon himlar med ögonen och svamlar något osammanhängande som svar.
Vice utbildningsministern har i sitt tal jämfört
Guatemala med USA och den avhållna Olympiaden och alla de medaljer som de unga
USA-idrottarna tog hem, och dräper till att det är ingen omöjlighet även för
Guatemala ungdom. Vi får nog och lämnar de självgodas och mottagarna av donationerna
från svenska Sida och USA:s USAID fora.
 |
| Gustavo Cifuentes och Carlos Lopez intervjuas av latinamerikareportern Dick Emanuelsson i Zona 3 i Guatemala City samtidigt som fyra pistolskott avlossas, vilket illustrerar den permanent spända situationen upplever. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON. |
VÍDEO:
Entrevista con Gustavo Cifuentes y Carlos López:
VIDEO: https://dai.ly/x97348a
“Gud välsigna
soptippen som ger oss vårt dagliga bröd”
Miriam
frågar Gustavo om det är okey att filma när vi går in i bostadsområdet Rafael
Argueta.
– Så
mycket du vill och kan, säger han, lugnt.
Det
första jag ser är initialerna för ”M13”. Det bådar inte gott, tänker jag.
Gustavo och Carlos är ju från ”B18”.
På
en husfasad står det ”Vatos Locos”, samma grupp som spred skräck i Los Angeles.
Ett rött kors är ritad i samma vägg.
Kläder
på tork hänger i de trånga gränderna uppburna på bambupåkar. Gränderna förvandlas
alltmer till gränder av enkel korrigerad plåt av dimensionen 0,3 mm. Mitt i
fattigdomen och misären finns också den mänskliga värdigheten i form av rena
tvättade kläder.
Vi
hinner inte gå in många meter i området förrän de första personerna hälsar på
Gustavo och Carlos med den klassiska hälsningen i form av två knutna nävar som
möts vid knogarna och en snabb klatsch med bägge handflatorna. Och så blir det
för varje meter in i området vi tar. De bägge är oantastliga, trots att området
ska vara kontrollerat av ”M13”.
En
alkoholiserad eller av droger tunn man hälsar på oss. I halsen har han tidigare
stuckits av kniv eller machete.
–
Här lever vi fortfarande i den fjärde världen, säger han och skrattar.
Ett
under att han fortfarande lever.
 |
| Omkring 10 000 barn bor runt soptippen vid Zona 3, hälsosituationen är prekär. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON. |
Bostadsområdet Manuel Colom Argueta Argueta
uppkallades efter folkhjälten med samma namn som under en period också var
borgmästare i huvudstaden för den Enade Revolutionära Fronten (FUR). Argueta
kände att högerregeringen var ute efter att mörda honom trots militärdiktaren
Fernando Lucas Garcias försäkringar om att garantera hans säkerhet. När Argueta
i slutet av 1970-talet meddelade sin avsikt att ställa upp i det kommande
presidentvalet som kandidat för FUR mördades han en vecka senare. En arméhelikopter
jagade honom och ändade hans liv med 45 kulor i kroppen.
Överallt
arbetar alla, från barnsben till pensionärerna med att återanvända vad
soptippen erbjuder. Människorna överlevde tidigare på vad restaurangerna
kastade på tippen. Men sedan 2014 är det vanligt att maten besprutas med
kemikalier eller klor för att undvika att människorna konsumerar maten. I
december 2014 avled fyra barn som hade konsumerat kycklingar som blivit
besprutade med kemikalier.
Enligt
en FN-undersökning 2011-2012 lever cirka 10.000 barn och ungdomar runt
soptippen. Enligt FN-organet FAO:s rapport från 2013 är Guatemala det andra
landet på den amerikanska kontinenten som har problem med hunger. Listan toppas
av Haiti. 30,5 procent av Guatemalas folk mot Haitis 49,8 procent har inte
tillräckligt att äta.
VIDEO:
Un recurrido en la Colonia Manuel Colom Argueta
de la ZONA 3 de la Ciudad de Guatemala:
Människorna är
vänliga och vi kommer i
samspråk med ett antal grabbar i åldern 12-15 år som reparerar resårbottnar
från gamla bäddmadrasser som ska återanvändas efter att ha kastats på soptippen.
De är blyga men säger att de inte längre studerar utan bidrar till familjens överlevnad.
Vi bjuds in till områdets inspelningsstudio där våra
värdar vill att vi ska höra på deras senaste produktion av ”Rapp från Zona 3”!
Det är kanske 1,5 kvadratmeter som verkstaden för
resårbottnar har upplåtit för områdets musikälskare. Äggkartonger får utgöra
isoleringen av studion medan en relik till dator med Windows Vista som
operativsystem är det tekniska. En skitig textilremsa avskiljer munnen från
mikrofonen när Gonzalo drar igång ”Somos los Chamakitos de Zona 3”. Entusiasmen
är det inget fel på och drömmarna är outtömliga i antal.
 |
| Jaime Hernandez är sängliggande som invalid med kateter efter att ha blivit ett offer för kriget i Zona 3. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON. |
Invalid efter av
fyra kulor
Jaime Hernandez drömmar
slogs i spillror för sex år sedan. Han
kom tillbaka från dagens arbete på soptippen och han och tre kamrater till besköts
av en maskerad grupp. Sex kulor trängde in i den tunne salvadoranens kropp den
18 augusti 2010, en i hans ryggrad som gjorde han invalid för resten av livet.
Det känns en doft av urin när jag sätter mig bredvid
honom. Han har en kateter i sidan och ligger i soffan och ler mot oss när han
hälsar oss välkomna i det lilla huset byggt av korrigerad plåt.
– En bil dök upp och männen som kom ut sköt mot oss
med automatgevär.
När jag frågar honom om han har några misstankar
vilka gärningsmannen var, ler han och säger nej.
– Jag blev medvetslös. Och även om man har
uppfattningar eller vet kan vi inte säga det för då blir det repressalier mot
familjen. Vilket betyder att någon mördas.
Säger han och tittar upp mot El Salvadors flagga som
sitter på väggen.
Hur klarar sig familjen ekonomiskt, undrar jag.
– Min fru arbetar, säger han och pekar i riktning
mot soptippen. Hon tjänar mellan 40-50 quetzales, 45-55 kronor per dag,
måndag-lördag.
Miriam frågar honom om staten tillfredsställer hans
behov av sonder och andra detaljer. Han skrattar till inför frågan.
– Nej, nej, staten ger ingenting. Min fru köper allt
det där.
Polisen anlände efter attentatet men efter sex år
finns inget som helst resultat, helt legio i dagens Centralamerika där
straffriheten råder.
Medan vi gör intervjun hör vi fyra skott avlossas i
närheten av Jaimes hus.
Det är i denna miljö som Gustavo Cifuentes och Carlos Lopez försöker
dra ut ungdomar som antingen är på vift eller redan är inne i den farliga
Marasvärlden.
VIDEO:
Jaime Hernandez är sängliggande som invalid med kateter
efter att ha blivit ett offer för kriget i Zona 3:
https://youtu.be/gBuotjKq-is
De arbetar i dag
under kultur- och
idrottsministeriet och programmet ”Inkluderande och samlevnad”. Det låter så
riktigt typiskt dessa välmenande samhällsprogram. Men till skillnad mot
NGO-folket kommer Gustavo och Carlos just från dessa ”miljöer” och vet hur la
Mara tänker, fungerar och vad den vill och inte vill.
Gustavo var grundare av ”Barrio18”, satt fängelse i
både Honduras som Medellin i Colombia och naturligtvis i Guatemala. Tills han
sa stopp och föreslog ministeriet ett rehabiliteringsprogram för att åtminstone
stoppa den dramatiska utvecklingen i ett av de tre länderna i den Norra
Triangeln.
– Vi började med att leva på gatan. Och på den vägen
blev det.
Han säger att han aldrig har dödat någon. Men en dag
när han skulle råna en utländsk turist på sin kamera blev denne så rädd att han
avled av hjärtslag. Gustavo höll både kameran och turisten i sina armar när
polisen dök upp och tog honom på ”bar gärning”.
Carlos, med sina typiska indianska ansiktsdrag var
16 år när han anslöt sig till ”B18” och har lång erfarenhet av droger och
fängelser.
 |
| Gustavo Cifuentes. FOTO: M. EMANUELSSON |
Under nästan hela
dagen har vi besökt fängelset
och pratat med de som betraktas som de farligaste fångarna i Guatemala. Men även
med kvinnor på kvinnoavdelningen i samma fängelse. Vi frågar de bägge vari
fenomenet las Maras består i och hur det har uppkommit.
– Det uppstod inte här i Guatemala eller
Centralamerika utan i kaliforniern, främst Los Angeles. Det uppstod som en
raskamp mellan svarta, latinos eller vita som ”beskyddade” sitt kvarter eller
område. Många av våra landsmän deporterades tillbaka. Här levde vi i en
efterkrigsperiod (inbördeskriget 1961-1996) och konsekvenserna kan vi se i ett
område som Zona 3, säger Gustavo och pekar på husen av korrigeringsplåtar.
Dessa deporterade tog med sig, säger Gustavo, en
mentalitet som byggde på allt utom mänskliga värderingar. De attraherade en
samhällssektor som staten hade exkluderat i sin utveckling, som såg all
opposition som ”den inre fienden”, helt enligt Pentagons antikommunistiska manual
i den Nationella Säkerhetsdoktrinen som impregnerades i den guatemaltekiska
armén.
Carlos Lopez säger å sin sida:
– Jag lärde känna allt som har med droger, fängelser
att göra, indraget i allt olagligt som du kan tänka dig, säger han kortfattat
Vad säger de
till eleverna när de kommer ut på en
högstadieskola för att varna dessa att ansluta sig till las Maras?
 |
| Carlos Lopez. Foto: Miriam Emanuelsson. |
– Vi berättar om våra egna erfarenheter. Vi uppmanar
dem att tänka sig noga för om de har tankar på att ansluta sig till las Maras
för det för inte med sig något som helst positivt. Vi uppmanar dem i stället att
ansluta sig till exempel till idrottsaktiviteter, säger Carlos.
Vem tjänar på fenomenet Maras, vem tjänar på att ett
helt samhälle till vissa delar är skräckslaget av fenomenet Maras?
– En del av samhället är intresserade av att det
existerar ett dolt hot, som inte bara kommer från las Maras utan även andra
aktörer. Där finns de som säljer de avancerade taggtrådarna som placeras uppe
på muren. En hel privat säkerhetsindustri har vuxit fram, säger Gustavo.
Hans påstående bekräftas av siffrorna. Det kalkyleras
att det existerar 200 väktarföretag med 100.000-150.000 anställda väktare. De
är beväpnade med pistoler, pumpgevär eller i vissa speciella fall med
AKA-gevär. Det ska jämföras med de 26.000 poliser i landet med bara 15 miljoner
invånare.
I huvudstaden
mördas det varje vecka ett
genomsnitt på 40 personer. Överallt i Guatemala, som i Honduras och El Salvador
står de där, säkerhetsvakterna väl beväpnade utanför Macdonald, Burger King,
eller när läskedrycksbilen anländer till bostadsområdet. Vid sidan av
chauffören sitter hans assistent, säkerhetsvakten med sitt pumpgevär, beredd
att avlossa vid minsta misstänksamhet av rån eller försök att stjäla hans vapen.
– Svaret på ”fenomenet” finns i dessa bosättningar
där folk inte har möjlighet till ett värdigt liv. Där de överlever på vad
resten av befolkningen kastar åt dem på soptippen. Man måste se skillnad på
orsak och verkan. Bara så kan vi hitta svaren på varför våldet har eskalerat dramatiskt,
säger Gustavo.
Hittills har akademiker, sociologer eller
antropologer skrivit en mängd rapporter om fenomenet las Maras eller bakgrunden
till våldet i Centralamerika. Men är det möjligt, frågar vi de två, att en
akademiker som i allmänhet varken bor i dessa områden och än mindre kommer från
den sociala klass som invånarna i Zona 3 lever i verkligen kan sätta sig in i
problematiken och ge de rekommendationer som samhället behöver?
– Hittills har vi inte känt igen oss i dessa
rapporter. Man måste leva eller ha levt med verkligheten för att förstå det in
i ryggmärgen och där ge de verkliga rekommendationerna.
Det är nästan
som Gabriel Garcia Marquez rubricerade sin bok; ”Man måste leva för att kunna
berätta om det”?
– Just så, att leva för att kunna berätta om livet
vi har levt och vad som händer just nu.
 |
| Marasledare inför rätta i Guatemala City. |
Mellan januari-oktober
2016 har våldet tredubblats i Guatemala, enligt en ny rapport. Vad beror
denna dramatiska ökning på så kort tid på?
– Vad vi ser är en kriminalisering av fattigdomen
där barn i 8-9-årsåldern rekryterats till las Maras och sätts i fängelse. Vad
vi ser är att i Zona 15, de rikas område, grips aldrig någon. Få guatemalteker
som har oerhört mycket mot en bedövande majoritet som inte har någonting. Av det
kan du själv dra slutsatsen vad konsekvenserna blir.
Hur går arbetet med ungdomarna? frågar vi kort,
medvetna om att den som lämnar maras också skriver under sin dödsdom.
– Vi försöker att skapa ett medborgarprogram för att
med säkerhet ta hand om ungdomarna. Men också skapa program för att lösa
konflikter. Att rädda ett liv är en framgång.
I Nicaragua
existerar inte fenomenet Maras, trots
att landet, i likhet med Guatemala, också upplevde en intern väpnad konflikt,
1961-1990. I en intervju med vice polischefen i landet säger han att det bara går att åstadkomma med de
sociala program som sandinistregeringen inledde när de återtog makten i januari
2007. Och Gustavo håller med:
– Våldet har en mängd olika orsaker. Efter kriget
inleddes en migration av nicaraguaner till Costa Rica medan guatemaltekerna,
honduranerna och salvadoranerna emigrerade till USA. I de bägge länderna absorberades
respektive kultur i ”el Barrio”, som försvarades av respektive gäng. När den
deporterade skickades tillbaka tog han samtidigt med sig denna form av
våldskultur som replikeras i våra länder.
– Men den viktigaste skillnaden vid en jämförelse
med Nicaragua är att där existerar det sociala nätverket. Det borde vi tillämpa
också här i alla de program vi vill genomföra i Guatemala, summerar Gustavo.
 |
| Någon rehabilitering i ordets verkliga bemärkelse av fångarna existerar inte den Norra Triangels länder. |
Men medan den
organiserade brottsligheten
omsätter enorma summor i sin verksamhet som till exempel drogerna, är det svårt
att genomföra reella strukturella förändringar när det i dag inte existerar
fasta jobb med ett anställningsskydd värt namnet. Den nyliberala
arbetsmarknaden har inte bara krossat arbetsrätt och rätten till ett jobb, den
har även raserat ett socialt nätverk mellan samhällsmedborgarna, säger Carlos.
– Vi ser för varje dag alltmer droger i samhället,
ute i skolorna.
Vad kommer
Donald Trumps vallöften om skicka tillbaka tre miljoner mexikaner och
centralamerikaner med en personlig prick i USA:s rättsväsende betyda för ert
arbete?
– Det finns ingen som helst beredskap att ta emot
hela den armé av deporterade som han hotar att skicka tillbaka. Det betyder
försämringar över hela fronten. Länderna måste förbereda sig med planer mot det
värsta, säger Gustavo.
Under vilka villkor eller omständigheter kunde
Gustavo och Carlos lämna livet inom ”Barrio 18” bakom sig utan repressalier?
– Jag fick chansen att lämna. . ., säger Carlos med
tvekan i rösten och fortsätter:
– Idag ägnar vi oss arbetet med idrott och fritid
som ett verktyg för att förändra mångas liv genom att varna ungdomarna med våra
egna liv som varnande exempel, sammanfattar Carlos utan att gå in direkt på de
avgörande motiven varför han kunde lämna las Maras utan att mördas.
Gustavo:
– I den här typen av situationer utkämpade vi en rad
krig. Vi visade mot gruppen att vi var lojala mot vår grupp. Och när vi tog
beslutet att förändra våra liv tror jag att det inte fanns någon som ville
attackera eller förgöra oss. De såg i stället möjligheten till en strategisk
allierad som skulle möjliggöra att bidra till att skapa nya alternativa
möjligheter i livet.
– Jag här sett så många ungdomar eller vänner dö som
levde tillsammans och delade en tallrik mat med oss. Vad vi behöver är
investeringar i livet, att fler dörrar öppnas som ungdomen så väl behöver. De
(myndigheterna) måste begripa den verklighet vi lever i, inte från ett
skrivbord utan utgå från den verklighet du ser runtomkring just här.
– Det faktum att vi fortfarande är i livet är bara det
en stor seger och bevis på för att vi är på rätt väg.
