lunes, 5 de diciembre de 2016

GUATEMALA 2016: ”Välkommen till helvetet”!


Marasledaren El Abuelo, Erick Humberto Contreras, 35, varav 14 år i fängelset. Han har 878 år kvar att avtjäna av sitt straff för ett 60-tal mord och andra brott. Här är hans berättelse för Dick och Miriam Emanuelsson. Foto Pau Coll



GUATEMALA 2016:
”Välkommen till helvetet”!
Latinamerikareportrarna Dick och Miriam Emanuelsson träffar ”El Abuelo”, morfar, ansedd som en av Guatemalas farligaste personer, dömd till 912 års fängelse för en rad mord. Han representerar fenomenet ”Las Maras”, grupper som i Centralamerika med åren har vuxit ut som en del av den organiserade brottsligheten. Detta är det första reportaget av två.

Av Dick & Miriam Emanuelsson-Huezo
GUATEMALA CITY / Den tunga ståldörren med entums armeringsjärn som förstärkning öppnades sakta av den beväpnade väktaren. Fyra meter längre in, samma kraftiga armeringsjärn och två tatuerade händer som gestikulerade vilt mellan armeringsjärnen och ett lika tatuerat ansikte som skrek; ¡”BIENVENIDO AL INFIERNO”! Välkommen till helvetet. Vi, Miriam och jag, var nu inne i isoleringsavdelningen för Guatemalas mest fruktade och mest bevakade fångar, de så kallade Maras, utpekade som psykopatiska mordmaskiner av det samhälle som blir allt våldsammare och brutalare och med det också morden och brotten från las Maras.
Vår ciceron Gustavo Cifuentes, en av grundarna i Guatemala av ”Barrio 18”, en av de två strömningarna av Maras i Centralamerika, hälsade nervöst på mannen bakom gallren. Denne gjorde ett spöklikt intryck och Manuel vände sig till mannen som kom ut från den andra cellen i denna ingång till isoleringsavdelningen i högriksfängelset Fraijanes I; `El Abuelo´, Morfar.
Han hälsade välkommen faktiskt med en röst som en snäll morfar. Men ansiktet var om än mer tatuerat än sin grannes och i det siffrorna ”18”. De kvinnliga socialarbetarna skulle senare fråga oss om vi var riktigt kloka som hade gått in frivilligt i isoleringsavdelningen för att intervjua El Abuelo, Erick Humberto Contreras, 35, varav 14 år i fängelset. Han har 878 år kvar att avtjäna.
– Dit har aldrig en kvinna gått in tidigare, sa de två socialarbetarna och såg med förundran på Miriam.



Miriam gjorde 2004 ett forskningsarbete på temat ”Las Maras i Centralamerika”. Efter fyra månaders forskning lämnade hon över rapporten. Med åtta års arbete i Centrum för Rehabilitering för Offren för Tortyr (CPTRT) i Honduras har hon erfarenhet av las Maras i Honduras. Landet betraktas som det värst utsatta för Maras i Centralamerika. Dagligen mördas 15-20 människor i det land som är som en fjärdedel av Sveriges yta men med lika stor folkmängd. Offer påträffas varje dag styckade i kaffesäckar som lämpas av vid vägkanten eller på välkända avstjälpningsplatser för lik. San Pedro Sulas och Tegucigalpa anses vara världens farligaste och våldsammaste städer.
Styckade påträffas marasgängens offer i kaffesäckar eller liknande säckar i Honduras. Varje dag. FOTO: LA TRIBUNA.

El Abuelo sätter fram en plaststol till Miriam som knappt får plats i den lilla cellen. Själv sätter han sig på den undre våningssängen och jag gör honom sällskap där och börjar med att slå in skallen i vinkeljärnet i den över våningssängen.
– Det är inte mycket till plats, säger han ursäktande.
Våra kameror har vi fått förvara i en av kioskerna som finns utanför murarna. Det var knappt jag fick ta med mig anteckningsblocket för att göra noteringarna. Efter att ha passerat den första höga porten ser vi på den vänstra sidan armésoldater och en pansarbandvagn med ett kulsprutegevär modell M60 monterat bredvid den lilla kanonen. Militärerna tittar med misstänksamhet mot oss. Men det är inte utan orsak. 2012 genomfördes ett fängelseuppror här där en socialarbetare och väktare togs som gisslan.
Aldo Dupié, alias Lobo från "Barrio 18" i Guatemala och en av 120 fångar i högriskfängelset Fraijanes I. Foto Pau Coll.

Vid den första mer noggrannare kontrollen får vi visa upp våra ID-kort. Polisen stämplar två gånger på höger underarm, en synlig och en osynlig stämpel. Därefter går vi nerför en lång trappa i denna bergiga del av det södra Guatemala City. Proceduren upprepas med ännu en stämpel när vi får grönt ljus för att gå in i den avdelning där El Abuelo sitter tillsammans med 120 av samma klientel som han, Guatemalas farligaste män.
Varför existerar fenomenet Maras och varför anslöt han sig? inleder vi frågorna.
– Det var först på skoj. Att småjävlas lite. Vi började egentligen som dansare.
– “Dansare”!?
– Jo, vi körde med breakdance som då var på modet i USA. Jag var elva år och rebellisk. Vi var ett gäng killar som kallade oss KMT, King Master Techno. Tre av killarna hade deporterats från Los Angeles och de förklarade för oss vad gatugängen som Vatos Locos (Crazy Dudes) och ”18” var för något. En av de tre kallades ”Loco”, Galningen.

Med åren steg El Abuelo i rangordningen och dansandet övertogs av rån och mord. En dag dödades hans närmaste, högste chefen för Barrio 18 i Guatemala och El Abuelo tog över.
– Få blir äldre än 25 år och blir du några år mer så kallas du som jag; morfar/farfar, säger han och åstadkommer ett försök till leende samtidigt som han kramar sina tatuerade händer så att det torra skinnet hörs i cellen.
– I dag råder det en ren militär struktur bland Maras. Killarna har skottsäkra västar, rånarluvor och automatgevär. Det handlar om affärer på högsta nivå där ”El Pandillero”, gatugängskillen utan skor har rekryterats redan som barn, 8-9 år och är en lätt sak att dra in i gänget i den extrema fattigdomen de växer upp i, säger El Abuelo och tittar ned på sina fötter i platssandalerna.

I den ena ändan av cellen finns det som är toaletten, en toastol utan vare sig lock eller sits. Det finns inte ens gardin som skyler den mest intima plats i cellen som rymmer 1,5x4 meter för två fångar. En plywoodskiva skiljer dock toaletten med duschen, ett rör som plötsligt var femte minut pumpar ut vatten som rinner ner i några hinkar på golvet. I 14 år. . . . . och här ska denne 35-åring tillbringa resten av livet.
Han berättar på Miriams fråga att tidigare fanns det vissa hederkoder som ingen av de två grupperna bröt mot. Det handlade framför allt att inte döda barn. I dag är alla slags hederskodex totalt försvunna och hela familjer raderas ut i ”Den Norra Triangeln i Centralamerika”, El Salvador, Honduras och Guatemala, om mördarna inte får tag på den de söker. Då får en familjeanhörig betala.
– Min kusin mördades när jag lämnade livet hos maras. För min far och mina syskon befinner sig sedan många år i USA.

Offer i ett ändlöst krig mellan marasgängen och mellan staten och gängen.


Skillnaden mellan Barrio 18 och Maras Salvatrucha ligger i att den senare i allt högre grad har dragits in i den mer lukrativa narkotikahandeln och den organiserade brottslighetens nätverk. ”M13” tar på de flesta platser i Centralamerika inte längre tar ut ”krigsskatt” på kvartersbutiken. ”M13” ser mer invånarna i det område de kontrollera som sin sociala bas som den även beskyddar och favoriserar rent ekonomiskt på olika sätt.
I vårt bostadsområde i södra Tegucigalpa, Honduras´ huvudstad, kontrolleras grannområdet av ”M13”. Deras ”soldater”, som de faktiskt kallas, sitter nästan dygnet runt i trädet som har en fenomenal strategisk utsikt i det näst högsta berget i Tegucigalpa där våra två bostadsområden är belägna. När den maskerade militärpolisens patruller dyker upp i den långa och enormt branta backen, den enda infartsvägen till våra två bostadsområden, informeras omedelbart de ansvariga befälen i den militära struktur som Marasgängen har antagit det senaste decenniet. Här tas det inte ut någon som helst ”krigsskatt” av områdets småbutiker, med undantag för bussarna. Invånarna beskyddas i stället. I flera fall utgör ”M13” den enda ”rättvisan”. Ingen litar på polisen, den mest korrumperade institutionen i Honduras.
I de bostadsområden där Barrio 18 har kontrollen råder det motsatta; krigsskatt på all affärsverksamhet. Den som inte betalar mördas efter en varning. Tusentals småbutiker i dessa 18-områden har stängts eftersom lönsamheten och den mördande stressen av att ständigt vara utsatt för ett dödshot gör att människor förlorar allt framtidshopp. De stänger sin affär och hoppas att med det bli skonad. De yngre tar sig mot gränsen till USA där de i brist på arbetstillfällen i de tre länderna försöker komma över gränsen och hitta ett jobb och försörjning för familjen som är kvar i Centralamerika. I staden Tegucigalpa och San Pedro råder det ett jämviktsläge mellan B18 och MS13.
Maras Salvatrucha, MS13 under fängelseupproret 2005 där de tog väktare och socialarbetare som gisslan.

El Abuelo hoppade av, trött på dödandet och livet som varje ny dag var en seger. När Maras Salvatrucha, ”13”, bröt vapenvilan i fängelserna 2005, inleddes ett regelrätt krig i nio av Guatemalas fängelser. Rivalen hade tänkt att genomföra en ”Slutlig Lösning” och smugglade in vapen för att fysiskt likvidera ”18”. Trettiofem maras på bägge sidor dödades och jag får senare höra vittnesmålet om att El Abuelo i ursinne sparkade fotboll med ett av huvudena på en ”13”. Hatet mellan de två grupperna är avgrundsdjupt och därför är de separerade i fängelset, även de kvinnliga marasmedlemmarna som vi rapporterar om i nästa reportage.
Trubbas man av så mycket våld och dödande, frågar jag.
– Man vänjer sig. Men jag ser saken på ett annat sätt nu. Det blev för mycket av våldet och jag fängslades. Min dotter hade fötts. . . . , säger han.
Han lever i en slags irreell värld och hans nästa planer, när han kommer ut, är att få bort all tatuering, ”åtminstone i ansiktet och på armarna”, säger han och tror att han ska använda sig av laser eller en slags borttagningskräm.
För han tror att han ska komma ut snart efter att ha avtjänat 14 av 25 år av det straff han dömdes för i ett mord. Men mina ciceroner, när jag berättar vad El Abuelo har sagt, säger att det är bara är straffet för ett mord. Han har ytterligare 912 år kvar att avtjäna!
Vi lämnar fängelset efter en uppskakande dag. Efter en halvtimme anländer vi till Zona 3, en av de fattigaste stadsdelarna i Guatemala City. Ju längre in i rucklen vi går desto fattigare verkar det bli.
Zona 3, en av huvudstadens fattigaste områden men där människorna försöker överleva och göra livet uthärdligt genom arbete på soptippen som är områdets granne.  FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.


La Zona 3, soptippens överlevnadsmänniskor
Klockan 03.00 den 4 februari 1976 drabbades Guatemala av en fruktansvärd jordbävning med 7,5 på Richterskalan.  Över 25 000 invånare begravdes i ruinerna och en miljon blev personer blev utan tak. I huvudstadens periferi, vid sidan av soptipparna eller utefter bergsväggarna växte det upp 126 prekära bosättningar, så kallade champeríos eller som de säger i Buenos Aires, Villas de Miseria, misärens utposter.
Zona 3 var en av dessa bosättningar och det verkar som tiden sedan det ödesdigra datumet för 40 år sedan har stått still.
Under förmiddagens första timmar har vi deltagit i ett fora där vice utbildningsministern, vice guvernören för huvudstadsprovinsen har deltagit inbjudna av en rad USAID-finansierade NGO´s. Evenemanget äger rum på jesuiternas exklusiva universitet Rafael Landivar i den lika exklusiva förorten Zona 16. Studenterna sitter och knappar på sina Macintosh av senaste modell som kostar motsvarande en årslön för en genomsnittsarbetare i Guatemala.

Det är en totalt annorlunda och från det verkliga Guatemala skild värld. Här bor de som är livrädda för de fattiga och som har beväpnade vakter som beskyddar dem och sina familjer. Ungdomarna skjutsas av familjens chaufför eller modern eller fadern till universitetet där jag för första gången i mitt liv på en toalett ser att till och med den flytande tvålen är digitaliserad. Sätt bara handen under så ger sensorn signal och tvålen pumpas fram.
Den enda uppgift jag för fram på för en månads studieavgift är grafisk formgivning. Uppgiften är från januari 2009 och kostar 2560 quetzales (302 dollar) eller 2840 svenska kronor. Per månad. Och för sju år sedan. Räknar vi med en låg inflation och prishöjning av avgifterna på bara tio procent kan vi räkna med att avgiften i dag, slutet av 2016, kostar 513 dollar eller 4814 kronor. Den högsta minimilönen i Guatemala 2016 uppgår till 2490,21 quetzales eller 2763 svenska kronor eller 294 dollar. Jesuiter i Guds tjänst eller . . .
Temat för dagen i den exklusiva salongen är på vilket sätt våldet påverkar barnen och skolan. Och en av lärarinnorna i området berättar rakt upp och ner om sina intryck och erfarenheter från Institutet Santa Maria, i Zona 3, bredvid den enorma soptippen i huvudstaden om hur människorna överlever vardagen. Ministrar och dessa NGO-ledare blir allt vitare i de redan vita ansiktena.
Så lever guatemalanerna i Zona16, en total kontrast mot Zona 3 med två garage med plats för fyra bilar; en för mannen, hans fru och de två barnens bilar.

För de tillhör inte Guatemalas befolkningsmajoritet, mayaindianerna utan den exklusiva sociala klass som förmodligen aldrig har satt sin fot i Zona 3. Än mindre avsmakat kycklingen som stadens restauranger lämpar av lastbilarna efter datumet för fågeln har gått ut. Eller tidigare hört berättelsen om unga våldtagna flickor i den extrema misären. Eller morden på ungdomar.
– Ett barn, en flicka på sex år våldtogs av sin styvfar som var smittad av hiv. .
Två personer som vi har stämt möte med på evenemanget som tillhör den före detta marasgruppen ”Barrios 18”, är samtidigt de två som skiljer sig från de cirka 200 festklädda NGO-representanterna. Vi hälsar på varandra och de frågar:
– Vill ni se hur människorna lever i Zona 3?
Vi tvekar inte en sekund och jag frågar en kvinnlig NGO-representant varför man inte har valt att förlägga evenemanget just till Zona 3. Hon himlar med ögonen och svamlar något osammanhängande som svar.
Vice utbildningsministern har i sitt tal jämfört Guatemala med USA och den avhållna Olympiaden och alla de medaljer som de unga USA-idrottarna tog hem, och dräper till att det är ingen omöjlighet även för Guatemala ungdom. Vi får nog och lämnar de självgodas och mottagarna av donationerna från svenska Sida och USA:s USAID fora.

Gustavo Cifuentes och Carlos Lopez intervjuas av latinamerikareportern Dick Emanuelsson i Zona 3 i Guatemala City samtidigt som fyra pistolskott avlossas, vilket illustrerar den permanent spända situationen upplever. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

VÍDEO:
Entrevista con Gustavo Cifuentes y Carlos López: 




 “Gud välsigna soptippen som ger oss vårt dagliga bröd”
Miriam frågar Gustavo om det är okey att filma när vi går in i bostadsområdet Rafael Argueta.
– Så mycket du vill och kan, säger han, lugnt.
Det första jag ser är initialerna för ”M13”. Det bådar inte gott, tänker jag. Gustavo och Carlos är ju från ”B18”.
På en husfasad står det ”Vatos Locos”, samma grupp som spred skräck i Los Angeles. Ett rött kors är ritad i samma vägg.
Kläder på tork hänger i de trånga gränderna uppburna på bambupåkar. Gränderna förvandlas alltmer till gränder av enkel korrigerad plåt av dimensionen 0,3 mm. Mitt i fattigdomen och misären finns också den mänskliga värdigheten i form av rena tvättade kläder.
Vi hinner inte gå in många meter i området förrän de första personerna hälsar på Gustavo och Carlos med den klassiska hälsningen i form av två knutna nävar som möts vid knogarna och en snabb klatsch med bägge handflatorna. Och så blir det för varje meter in i området vi tar. De bägge är oantastliga, trots att området ska vara kontrollerat av ”M13”.
En alkoholiserad eller av droger tunn man hälsar på oss. I halsen har han tidigare stuckits av kniv eller machete.
– Här lever vi fortfarande i den fjärde världen, säger han och skrattar.
Ett under att han fortfarande lever.

Omkring 10 000 barn bor runt soptippen vid Zona 3, hälsosituationen är prekär. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.


Bostadsområdet Manuel Colom Argueta Argueta uppkallades efter folkhjälten med samma namn som under en period också var borgmästare i huvudstaden för den Enade Revolutionära Fronten (FUR). Argueta kände att högerregeringen var ute efter att mörda honom trots militärdiktaren Fernando Lucas Garcias försäkringar om att garantera hans säkerhet. När Argueta i slutet av 1970-talet meddelade sin avsikt att ställa upp i det kommande presidentvalet som kandidat för FUR mördades han en vecka senare. En arméhelikopter jagade honom och ändade hans liv med 45 kulor i kroppen.
Överallt arbetar alla, från barnsben till pensionärerna med att återanvända vad soptippen erbjuder. Människorna överlevde tidigare på vad restaurangerna kastade på tippen. Men sedan 2014 är det vanligt att maten besprutas med kemikalier eller klor för att undvika att människorna konsumerar maten. I december 2014 avled fyra barn som hade konsumerat kycklingar som blivit besprutade med kemikalier.
Enligt en FN-undersökning 2011-2012 lever cirka 10.000 barn och ungdomar runt soptippen. Enligt FN-organet FAO:s rapport från 2013 är Guatemala det andra landet på den amerikanska kontinenten som har problem med hunger. Listan toppas av Haiti. 30,5 procent av Guatemalas folk mot Haitis 49,8 procent har inte tillräckligt att äta.

VIDEO:
Un recurrido en la Colonia Manuel Colom Argueta
de la ZONA 3 de la Ciudad de Guatemala:




Människorna är vänliga och vi kommer i samspråk med ett antal grabbar i åldern 12-15 år som reparerar resårbottnar från gamla bäddmadrasser som ska återanvändas efter att ha kastats på soptippen. De är blyga men säger att de inte längre studerar utan bidrar till familjens överlevnad.
Vi bjuds in till områdets inspelningsstudio där våra värdar vill att vi ska höra på deras senaste produktion av ”Rapp från Zona 3”!
Det är kanske 1,5 kvadratmeter som verkstaden för resårbottnar har upplåtit för områdets musikälskare. Äggkartonger får utgöra isoleringen av studion medan en relik till dator med Windows Vista som operativsystem är det tekniska. En skitig textilremsa avskiljer munnen från mikrofonen när Gonzalo drar igång ”Somos los Chamakitos de Zona 3”. Entusiasmen är det inget fel på och drömmarna är outtömliga i antal.

Jaime Hernandez är sängliggande som invalid med kateter efter att ha blivit ett offer för kriget i Zona 3.  FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Invalid efter av fyra kulor
Jaime Hernandez drömmar slogs i spillror för sex år sedan. Han kom tillbaka från dagens arbete på soptippen och han och tre kamrater till besköts av en maskerad grupp. Sex kulor trängde in i den tunne salvadoranens kropp den 18 augusti 2010, en i hans ryggrad som gjorde han invalid för resten av livet.
Det känns en doft av urin när jag sätter mig bredvid honom. Han har en kateter i sidan och ligger i soffan och ler mot oss när han hälsar oss välkomna i det lilla huset byggt av korrigerad plåt.
– En bil dök upp och männen som kom ut sköt mot oss med automatgevär.
När jag frågar honom om han har några misstankar vilka gärningsmannen var, ler han och säger nej.
– Jag blev medvetslös. Och även om man har uppfattningar eller vet kan vi inte säga det för då blir det repressalier mot familjen. Vilket betyder att någon mördas.
Säger han och tittar upp mot El Salvadors flagga som sitter på väggen.
Hur klarar sig familjen ekonomiskt, undrar jag.
– Min fru arbetar, säger han och pekar i riktning mot soptippen. Hon tjänar mellan 40-50 quetzales, 45-55 kronor per dag, måndag-lördag.
Miriam frågar honom om staten tillfredsställer hans behov av sonder och andra detaljer. Han skrattar till inför frågan.
– Nej, nej, staten ger ingenting. Min fru köper allt det där.
Polisen anlände efter attentatet men efter sex år finns inget som helst resultat, helt legio i dagens Centralamerika där straffriheten råder.
Medan vi gör intervjun hör vi fyra skott avlossas i närheten av Jaimes hus.
Det är i denna miljö som Gustavo Cifuentes och Carlos Lopez försöker dra ut ungdomar som antingen är på vift eller redan är inne i den farliga Marasvärlden.

VIDEO:
Jaime Hernandez är sängliggande som invalid med kateter
efter att ha blivit ett offer för kriget i Zona 3:


https://youtu.be/gBuotjKq-is


De arbetar i dag under kultur- och idrottsministeriet och programmet ”Inkluderande och samlevnad”. Det låter så riktigt typiskt dessa välmenande samhällsprogram. Men till skillnad mot NGO-folket kommer Gustavo och Carlos just från dessa ”miljöer” och vet hur la Mara tänker, fungerar och vad den vill och inte vill.
Gustavo var grundare av ”Barrio18”, satt fängelse i både Honduras som Medellin i Colombia och naturligtvis i Guatemala. Tills han sa stopp och föreslog ministeriet ett rehabiliteringsprogram för att åtminstone stoppa den dramatiska utvecklingen i ett av de tre länderna i den Norra Triangeln.
– Vi började med att leva på gatan. Och på den vägen blev det.
Han säger att han aldrig har dödat någon. Men en dag när han skulle råna en utländsk turist på sin kamera blev denne så rädd att han avled av hjärtslag. Gustavo höll både kameran och turisten i sina armar när polisen dök upp och tog honom på ”bar gärning”.
Carlos, med sina typiska indianska ansiktsdrag var 16 år när han anslöt sig till ”B18” och har lång erfarenhet av droger och fängelser.

Gustavo Cifuentes. FOTO: M. EMANUELSSON
Under nästan hela dagen har vi besökt fängelset och pratat med de som betraktas som de farligaste fångarna i Guatemala. Men även med kvinnor på kvinnoavdelningen i samma fängelse. Vi frågar de bägge vari fenomenet las Maras består i och hur det har uppkommit.
– Det uppstod inte här i Guatemala eller Centralamerika utan i kaliforniern, främst Los Angeles. Det uppstod som en raskamp mellan svarta, latinos eller vita som ”beskyddade” sitt kvarter eller område. Många av våra landsmän deporterades tillbaka. Här levde vi i en efterkrigsperiod (inbördeskriget 1961-1996) och konsekvenserna kan vi se i ett område som Zona 3, säger Gustavo och pekar på husen av korrigeringsplåtar.
Dessa deporterade tog med sig, säger Gustavo, en mentalitet som byggde på allt utom mänskliga värderingar. De attraherade en samhällssektor som staten hade exkluderat i sin utveckling, som såg all opposition som ”den inre fienden”, helt enligt Pentagons antikommunistiska manual i den Nationella Säkerhetsdoktrinen som impregnerades i den guatemaltekiska armén.
Carlos Lopez säger å sin sida:
– Jag lärde känna allt som har med droger, fängelser att göra, indraget i allt olagligt som du kan tänka dig, säger han kortfattat

Vad säger de till eleverna när de kommer ut på en högstadieskola för att varna dessa att ansluta sig till las Maras?
Carlos Lopez. Foto: Miriam Emanuelsson.
– Vi berättar om våra egna erfarenheter. Vi uppmanar dem att tänka sig noga för om de har tankar på att ansluta sig till las Maras för det för inte med sig något som helst positivt. Vi uppmanar dem i stället att ansluta sig till exempel till idrottsaktiviteter, säger Carlos.
Vem tjänar på fenomenet Maras, vem tjänar på att ett helt samhälle till vissa delar är skräckslaget av fenomenet Maras?
– En del av samhället är intresserade av att det existerar ett dolt hot, som inte bara kommer från las Maras utan även andra aktörer. Där finns de som säljer de avancerade taggtrådarna som placeras uppe på muren. En hel privat säkerhetsindustri har vuxit fram, säger Gustavo.
Hans påstående bekräftas av siffrorna. Det kalkyleras att det existerar 200 väktarföretag med 100.000-150.000 anställda väktare. De är beväpnade med pistoler, pumpgevär eller i vissa speciella fall med AKA-gevär. Det ska jämföras med de 26.000 poliser i landet med bara 15 miljoner invånare.

I huvudstaden mördas det varje vecka ett genomsnitt på 40 personer. Överallt i Guatemala, som i Honduras och El Salvador står de där, säkerhetsvakterna väl beväpnade utanför Macdonald, Burger King, eller när läskedrycksbilen anländer till bostadsområdet. Vid sidan av chauffören sitter hans assistent, säkerhetsvakten med sitt pumpgevär, beredd att avlossa vid minsta misstänksamhet av rån eller försök att stjäla hans vapen.
– Svaret på ”fenomenet” finns i dessa bosättningar där folk inte har möjlighet till ett värdigt liv. Där de överlever på vad resten av befolkningen kastar åt dem på soptippen. Man måste se skillnad på orsak och verkan. Bara så kan vi hitta svaren på varför våldet har eskalerat dramatiskt, säger Gustavo.
Hittills har akademiker, sociologer eller antropologer skrivit en mängd rapporter om fenomenet las Maras eller bakgrunden till våldet i Centralamerika. Men är det möjligt, frågar vi de två, att en akademiker som i allmänhet varken bor i dessa områden och än mindre kommer från den sociala klass som invånarna i Zona 3 lever i verkligen kan sätta sig in i problematiken och ge de rekommendationer som samhället behöver?
– Hittills har vi inte känt igen oss i dessa rapporter. Man måste leva eller ha levt med verkligheten för att förstå det in i ryggmärgen och där ge de verkliga rekommendationerna.
Det är nästan som Gabriel Garcia Marquez rubricerade sin bok; ”Man måste leva för att kunna berätta om det”?
– Just så, att leva för att kunna berätta om livet vi har levt och vad som händer just nu.
Marasledare inför rätta i Guatemala City.

Mellan januari-oktober 2016 har våldet tredubblats i Guatemala, enligt en ny rapport. Vad beror denna dramatiska ökning på så kort tid på?
– Vad vi ser är en kriminalisering av fattigdomen där barn i 8-9-årsåldern rekryterats till las Maras och sätts i fängelse. Vad vi ser är att i Zona 15, de rikas område, grips aldrig någon. Få guatemalteker som har oerhört mycket mot en bedövande majoritet som inte har någonting. Av det kan du själv dra slutsatsen vad konsekvenserna blir.
Hur går arbetet med ungdomarna? frågar vi kort, medvetna om att den som lämnar maras också skriver under sin dödsdom.
– Vi försöker att skapa ett medborgarprogram för att med säkerhet ta hand om ungdomarna. Men också skapa program för att lösa konflikter. Att rädda ett liv är en framgång.

I Nicaragua existerar inte fenomenet Maras, trots att landet, i likhet med Guatemala, också upplevde en intern väpnad konflikt, 1961-1990. I en intervju med vice polischefen i landet säger han att det bara går att åstadkomma med de sociala program som sandinistregeringen inledde när de återtog makten i januari 2007. Och Gustavo håller med:
– Våldet har en mängd olika orsaker. Efter kriget inleddes en migration av nicaraguaner till Costa Rica medan guatemaltekerna, honduranerna och salvadoranerna emigrerade till USA. I de bägge länderna absorberades respektive kultur i ”el Barrio”, som försvarades av respektive gäng. När den deporterade skickades tillbaka tog han samtidigt med sig denna form av våldskultur som replikeras i våra länder.
– Men den viktigaste skillnaden vid en jämförelse med Nicaragua är att där existerar det sociala nätverket. Det borde vi tillämpa också här i alla de program vi vill genomföra i Guatemala, summerar Gustavo.

Någon rehabilitering i ordets verkliga bemärkelse av fångarna existerar inte den Norra Triangels länder.

Men medan den organiserade brottsligheten omsätter enorma summor i sin verksamhet som till exempel drogerna, är det svårt att genomföra reella strukturella förändringar när det i dag inte existerar fasta jobb med ett anställningsskydd värt namnet. Den nyliberala arbetsmarknaden har inte bara krossat arbetsrätt och rätten till ett jobb, den har även raserat ett socialt nätverk mellan samhällsmedborgarna, säger Carlos.
– Vi ser för varje dag alltmer droger i samhället, ute i skolorna.
Vad kommer Donald Trumps vallöften om skicka tillbaka tre miljoner mexikaner och centralamerikaner med en personlig prick i USA:s rättsväsende betyda för ert arbete?
– Det finns ingen som helst beredskap att ta emot hela den armé av deporterade som han hotar att skicka tillbaka. Det betyder försämringar över hela fronten. Länderna måste förbereda sig med planer mot det värsta, säger Gustavo.
Under vilka villkor eller omständigheter kunde Gustavo och Carlos lämna livet inom ”Barrio 18” bakom sig utan repressalier?
– Jag fick chansen att lämna. . ., säger Carlos med tvekan i rösten och fortsätter:
– Idag ägnar vi oss arbetet med idrott och fritid som ett verktyg för att förändra mångas liv genom att varna ungdomarna med våra egna liv som varnande exempel, sammanfattar Carlos utan att gå in direkt på de avgörande motiven varför han kunde lämna las Maras utan att mördas.
Gustavo:
– I den här typen av situationer utkämpade vi en rad krig. Vi visade mot gruppen att vi var lojala mot vår grupp. Och när vi tog beslutet att förändra våra liv tror jag att det inte fanns någon som ville attackera eller förgöra oss. De såg i stället möjligheten till en strategisk allierad som skulle möjliggöra att bidra till att skapa nya alternativa möjligheter i livet.
– Jag här sett så många ungdomar eller vänner dö som levde tillsammans och delade en tallrik mat med oss. Vad vi behöver är investeringar i livet, att fler dörrar öppnas som ungdomen så väl behöver. De (myndigheterna) måste begripa den verklighet vi lever i, inte från ett skrivbord utan utgå från den verklighet du ser runtomkring just här.
– Det faktum att vi fortfarande är i livet är bara det en stor seger och bevis på för att vi är på rätt väg.